
Nu slutar den ena efter den andra på min förskola.
Skolan hägrar och de flesta barnen tar det med en klackspark.
Det nya livet verkar spännande precis som det skall.
Det är värre med deras föräldrar och med oss.
En del familjer har gått till & från förskolan varje dag i uppåt
tio år - nu är den tiden slut.
Det är alltid lika konstigt när hösten börjar och de inte dyker upp längre,
de som blivit som goda vänner till oss.
För somliga är det sorgligt - de gråter om och om igen, vi kramas och pratar
och vi får blommor - allt av tacksamhet.
Jag njuter och är stolt över vår verksamhet samtidigt som jag vet att det också är föräldrarnas insikt över att deras barn nu börjar bli stora
som gör sig gällande när tårarna trillar.
(nu finns det ju också undantag - tro inget annat)
I går fick vi ett brev från en mormor som nu också lämnar oss, när jag läste det grät även jag.
Vilken otrolig förmån jag har som arbetar med små & stora människor.
Det är mycket känslor - ibland är föräldrarna arga - då är det tungt.
men för det mesta möter vi denna tacksamhet & värme som jag inbillar mig är lite unikt
för oss som arbetar i förskolan.
Vi tar hand om det käraste en förälder har - det måste vi göra bra.
Det är sorgligt och glatt i en konstig blandning
för i augusti kommer det nya bekantskaper med nya spännande barn som vi skall
lära känna och vi skall förvånas över hur mycket våra redan inskolade barn
har vuxit till sig.
Vågar jag påstå att jag trivs på jobbet!