torsdag 27 september 2012

Då var det trevlig helg!

Veckans fotoutmaning på min kurs i gårkväll är att ta en bild på
vad ingen annan ser!
När läraren sa det berättade jag glatt att jag minsann skulle resa till Amsterdam i morgon (i dag)
Kul, sa läraren - var ska ni bo?
(Här tänker jag: "fan också" varför måste jag jämt säga vad jag tänker - jag vet ju inte var vi ska bo)
- Äh, det vet jag inte säger jag - jag ska resa med jobbet!
Som om det ursäktar att jag inte vet varken vilket område hotellet ligger på eller vad det heter.
- "ja, ja" säger läraren "ha det så kul!"
Så åker jag hem och skäms hela vägen för jag hade helt missat att det skulle komma följdfrågor på mitt lilla glädjemeddelande.

Så nu har jag tre dagar på mig att leta upp något knasigt som man kanske inte lägger märke till vid första ögonkastet. Det ska dessutom fotograferas med olika bländare.
Det känns som att det måste gå i en stad som Amsterdam som jag inbillar mig är färgrik och lite rörig. Om en halvtimme blir jag upphämtad, väskan står packad och klar så nu önskar jag en trevlig helg på er!





måndag 24 september 2012

Dokumentation...


...det är väl det bloggen handlar om till viss del.
En uppräkning av saker som blivit gjorda eller varför inte - inte gjorda!

Några tankar som flugit förbi med formuleringar nerskrivna för att kunna återkomma till, och kunna minnas en viss stämning eller känsla. 
Allt som ligger bakom och bakåt skapar vägarna framåt.

Och framåt är den enda vägen som går att gå.

Det har under drygt tre år blivit en vana att sätta sig här en stund och berätta om vad som hänt sen sist. För det mesta med ett glatt humör men såklart är inte livet enbart glatt. Några våndor har också slunkit med mellan raderna och gränsen på vad jag från början tänkt att dela med mig av har tänjts betydligt! Kanske har jag blivit modigare, kanske har värdena i livet ändrats till mer av det ena och mindre av det andra. Kanske är ett par nya ljusstakar inte högprio längre fastän att det nog kommer att förekomma några stycken här framöver ändå!

Måndagkvällen den 24:e september 2012 blev en kväll som vi tillbringade på introduktionskurs på körskolan här i byn. Det är dags för Oscar och med min vanliga vånda tar jag in att han snart ska köra själv ute i den farliga trafiken. 

Vägen gick visst bara framåt...

fredag 21 september 2012

Fokus & vanligt är bra!

 Är mitt i en helt vanlig fredagkväll efter att ha jobbat full tid 
i en hel vecka. 
Det är så skönt att känna mig okej igen och kunna skratta på riktigt och tänka i långa banor. Det är väl inte för inte som det kallas lyckopiller de här små tabletterna jag äter. Och de får heta vad de vill bara de hjälper och gör livet lättare.
Vardag, lagom & vanligt är ord som klingar helt annorlunda nu än förut.
Att kunna gå till jobbet och prestera och glädjas åt mina pojkar här och nu istället för att bara oroa mig.
Visst har jag en massa jobb kvar att göra med mig själv och mina tankar och jag tänker inte ge upp psykologbesöken förrän jag känner att jag är redo att stå på egna ben igen.
Och det kommer jag att kunna!



Älskar min nya kamera.
Och kände mig inte helt bortkommen på kursen i onsdags.
Blixt är no no säger läraren och jag gör som jag blir tillsagd.
Läxan till nästa gång är ett porträtt, så helgen kommer delvis att ägnas åt det och åt att "photoshopa" med ett exklusivt program som vi har tillgång till under kurstiden.

Så nu är det fokus som gäller,
men först en helt vanlig underbar fredagkväll
med förplock och familjen som cirkulerar i huset medan jag sitter här igen.

Ni anar inte hur skönt det är och vad era kommentarer betyder.
Love

söndag 16 september 2012

Hej igen!

Att sätta sig här igen känns lite konstigt.
Orden flödar inte som förr och det är för att det inte riktigt är som förr.
Men jag är på god väg att ta mig tillbaka.

Efter att ha varit duktig och bitit hop och kastat sorgerna bakom min rygg länge, länge så hamnade jag i en depression i somras med panikattacker och massor av självanklagelser.
Jag försökte hänga mig kvar här men att skriva och låtsas att allt är toppen & härligt fastän det inte är det går inte till slut. Att läsa om andra som har det finemang, gick till slut inte heller.

Att livet kan bli så mörkt och meningslöst har varit en skrämmande upplevelse.
Att jag till synes inte har något att vara ledsen förr (inget dödsfall, sjukdom eller skilsmässa i familjen) gör inte skuld och skam mindre heller.
Alla mina tankar gick bara bakåt - på allt som gått fel och på alla dumheter jag gjort eller sagt. Till slut blev hjärnan så speedad (läkarens ord) så det gick inte att reda ut någonting eller tänka framåt. Gör om och gör rätt är ju svårt att åstadkomma med händelser som skedde för tio år sen - det förstår jag förståndsmässigt men känslomässigt var jag ett vrak.
Ett vrak som bara grät och grät.

När jag till slut kom till läkaren och hon frågar om jag kan tänka mig att ta antidepressiva tabletter så svarar jag JA med en gång. Jag var beredd att gör vad som helst för att inte må så fruktansvärt dåligt och allt jag ville var att bli glad igen.
Det har tagit några veckor med ytterligare lugnande tabletter när det varit som värst men nu börjar jag fungera riktigt bra. Trycket över bröstet är borta och jag börjar se fram emot höstens sen tidigare planerade resor, vilket bara varit skrämmande och helt ogenomförbara för ett tag sen.

Med risk för att blotta mig alldeles så vill jag gärna berätta för er som (såklart) undrat vad som hänt. Att få beskedet "du har hamnat i en depression" var både jobbigt och en lättnad. Jag förstod ju att någonting var fel men nu får jag hjälp.
Att gå till psykolog och bena i alla tilltrasslade tankar ingår också i läkningsprocessen och som sagt, jag gör vad som helst för att inte hamna här igen!

Jag uppskattar så mina vänner som ringt och sms:at förståelse, uppmuntrande och peppande ord. Ni är ovärdeliga i såna här tider när grundplåten till mitt tillstånd varit känslan av att bara vara till besvär och inte till glädje för någon.
Jag är så tacksam!


Jag har bestämt mig för att inte skämmas för det här, utan det är som det är
 och jag kommer att bli bra igen!

Att fortsätta blogga och hälsa på hos er igen är min intention men vi får se i vilken frekvens det blir.
Hösten bjuder annars på 
resor till Amsterdam med jobbet,
Stockholm med bokklubben
& New York med familjen.

Reser som jag hoppas och tror klara av nu och som jag äntligen ser fram emot.

En grundkurs i digitalkamerans värld hade jag anmält mig på innan jag föll. Den börjar på onsdag och jag hoppas kunna ta mig dit och göra det bästa av det. Vi har köpt en ny  kamera som tar de där fina närbildsfotona utan särskilt mycket ansträngning. Att läsa instruktionsboken till densamma är rena grekiskan så hoppas kursen kan hjälpa mig så att jag får lite självkänsla i mitt fotograferande. Självkänsla som varit en bristvara en längre tid.

Alla kära bloggvänner och andra som tittar in här - nu vet ni på ett ungefär vad som hänt och att ni undrat var jag tagit vägen har gjort mig varm i hjärtat. Jag har försökt få ner några rader tidigare men det har helt enkelt inte gått.

Stor kram till er alla
Monica