Vi är en anings vissna här hemma allihopa. Orken och kraften har runnit ur oss en aning.
Jag behöver sol, sol, sol!
Januari, februari & mars är sega månader och veckorna är mest en transportsträcka till helgen.
Somliga blir höstdeppiga, men det blir inte jag då lever jag upp. Jag tror att jag nog är vinterdeppig.
Det är inte så allvarligt, ingen prozac behövs. Det är solen som är medicinen och den har inte setts till med någon reda på ett tag.
Tills den dyker upp lägger jag mig tidigt på kvällarna, kollar lite TV, läser, finns till hands för barnen, gör några hushållsryck och med hjälp av goda vänner förlustar jag mig med dans på söndagkvällarna.
Det är ungefär det jag mäktar med just nu.
Men sen, när solen och värmen är tillbaks igen, då ni! Då skall ni få se vad jag orkar. Då är det full rulle och tusen projekt på gång samtidigt.
Men nu är det skalmantempo, inte mycket finns inplanerat i kalendern. Kanske finns det någon mening med det, lugnt nu för att orka sen?
Jag inbillar mig att det är så det är.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Om jag fick ligga på den där stranden i solen skulle jag genast känna mig betydligt piggare.
SvaraRaderaSol, ja det hade jag inte tackat nej till. Mina bloggisar trillar in en efter en till dig. Häftigt! På söndag kan jag inte men tack ändå kanske nästa:)
SvaraRaderaKram Kristina
Tror helt klart att kroppen behöver vila upp sig infr vårens kommande aktiviteter! Det är ju vintermystider nu, ner i soffan med en bra bok och en varm filt!
SvaraRaderaKram
Min kropp skriker efter värme och sol. Vi försöker att ka iväg i novembermåndad för att klara av vintern. Denna gång var vi i Thailand och det gör att man orkar med detta mörker. Kram
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaåh den stranden såg härlig ut! Thailand kanske?
Håller med dig, nu känns det mest som en transportsträcka mot ljuset och våren.
En semesterresa till värmen skulle sitta fint...
Lägger till dig i min blogglista, så jag kan hålla koll på dina inlägg!
Önskar dig en mysig helg,
kram
Jessica