tisdag 23 augusti 2011

Så börjas det igen!

I morgon åker min 8:e klassare på utflykt.
Fortfarande är det pannkakor som gäller i matsäcken och självklart ställer jag upp på det. Ett stort lager ligger i kylen och kallnar just nu.
Själva 8:e klassaren skickade för några timmar sen ett snabbt sms att han tar bussen in till Malmöfestivalen tillsammans med fyra kompisar...
Jaha, så sköter han sig själv nu också!


Halva jag gillar hans initiativ och att han har kompisar att hitta på roliga saker med. Halva jag är lite orolig ändå - han är ju min minsta, även om han är stor.
Vi har ju redan varit igenom allt detta med storebror men det är inte lättare nu för det.
Ändå är ju allt jag vill att de ska ha kul!

För egen del vankas det bokklubb ikväll, vi har läst: varför gråter inte Emma? Nu har hela sommaren gått sen vi alla sågs sist, så förutom bokprat kommer det tjattras vilt skulle jag tro.
Det ser jag fram emot!

6 kommentarer:

  1. Ha det så trevligt i kväll och pannkakorna ser väldigt goda ut!
    Visst vill man att barnen ska bli stora och klara sig själv, men oroar sig det gör man!
    kram

    SvaraRadera
  2. Kollade in din walk-in... och jisses så snyggt! Fantastiskt praktiskt kan jag tänka men undrar ändå var makens kläder är? Eller bygger han en bar till sig;-))

    SvaraRadera
  3. Ja du det där med barn som växer upp och frigör sig och blir självständiga. Det vänjer man sig med för att man till slut måste :-)

    Bokklubb lät trevligt tycker jag. Den biken dock, skulle jag inte orka läsa.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Pannkakor och plättar stekte jag igår till dottern. Det är himlans gott och en och annan liten plätt norpade jag till mig under stekningen. Måste ju känna om de var goda... =)
    Ha en trevlig bokklubbskväll!
    Kram.

    SvaraRadera
  5. åh. måste nästan steka ett par. blev så sugen. :)

    SvaraRadera
  6. Jag håller med om varenda ord.
    Själv tycker jag att det är jättejobbigt, mycket jobbigare än jag hade trott, att barnen frigör sig mer och mer. Ja, till och med så att jag kan bli lite sårad ibland av att inte vara förstahandsval av umgänge i alla lägen, längre...Jag trivs ju bäst när ALLA är hemma, men jag ser ju på barnen hur VIKTIGT det är med kompisar. Det är nästan som att man måste hitta sig själv en ny roll. Man är inte oumbärlig på samma sätt som när barnen var små. Bara att inse.
    Å andra sidan så kan jag precis som du se att allt är precis som det ska vara. Klart att man vill att barnen ska ha kompisar. Självklart!
    Och om jag har förstått mina äldre kollegor rätt, så lär man oroa sig även när de fyllt 25...och 35...och ända tills man dör...
    Bara att inse att de kommer att vara lika mycket barn för mig även när de är vuxna...:-)

    Kram från en pojkmamma till en annan! // AH

    SvaraRadera