måndag 8 november 2010

Vilda måndagstankar!

Ringen som jag smidde ihop på silversmideskursen har fått fin text av en "riktig" silversmed.
Jag har inte känt det riktigt bekvämt att ha halsband, armband eller ring på mig med mina pojkars namn.
Min association har varit bilden av en kvinna som sitter i TV4 soffan en morgon, hon är helt paralyserad av sorg och förtvivlan så hon kan nästan inte prata. Bredvid henne sitter hennes äldsta son. Resten av sin familj, man och två yngre barn har hon förlorat i tsunamin.
Om halsen har hon en kedja med ett hjärta och två tags och på dem står namnen på sina kära som inte finns hos henne längre. Hennes äldsta son som sitter levande bredvid henne hade ingen plats i hennes kedja.

Den scenen har etsat sig fast hos mig - denna förtvivlade kvinna som inte en enda gång tittade på sin son. Det har länge varit så för mig att alla bokstäver och namn i halsband, armband och ringar har jag associerat till "de som inte finns hos oss längre". De andra finns ju liksom hos oss och behöver tydligen ingen extra tag någonstans.
Makabert kanske men jag blev så tagen av stunden och har haft svårt att släppa det.

Nu har var och varannan (mamma) sina barns namn om halsen och jag har börjat bli av med min gamla känsla. Man gör ju det när man ser det överallt. Tanken att familjen är en kär och att man vill befästa det med att bära deras namn (stolt) på sig någonstans har jag anammat nu.
Jag gillar min fina ring med mina barns namn på och de är högst levande för mig.
Så man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Kvinnan som satt i TV-soffan skrev en bok som jag hållit i massor med gånger men inte vågat läsa. Hon lever numera med en ny man och är lycklig efter omständigheterna.
Tack gode gud!

6 kommentarer:

  1. Boken är tårdrypande, fruktansvärd men ändå väldigt bra. Ibland finns det ett behov av just sådana böcker. Jag har en fin ring med hela familjens namn ingraverade. Älskar den :)
    Din ring blev jättefin. Kram Kristina

    SvaraRadera
  2. Waow så fin din ring blev:)) Kram Kram

    SvaraRadera
  3. Oj, nu fick jag en klump i magen, det där lät olustigt.

    Bra att känslan börjar försvinna för ringen är superduperfin.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår din olustkänsla när du fick sådana associationer. Jag kan ibland få associationer till dödsannonser(hu!)av såna där grafiska dop-eller födelsetavlor som varit så populära de senaste åren. Jag har läst boken du skriver om, och jag minns att kvinnan i efterhand var smärtsamt medveten om hur hon liksom inte såg sin son som överlevde.
    Hursomhelst; jag tycker att din ring var jättefin. Jag gillar verkligen namnringar! Och vad tufft med en silversmideskurs! Jag är imponerad! :)

    Kram AH

    SvaraRadera
  5. Tänk vad vissa saker liksom etsar sig fast i en - men det går att ändra sig vilket jag tycker är en styrka. Ringen är jättefin och tror även dina grabbar är stolta över att deras mamma bär den-♥-

    SvaraRadera
  6. Du satte precis ord på mina tankar! Har funderat på att skaffa något med mina barns namn, men även jag har nog förknippat det med de som inte längre finns bland oss. Undrar varför man gör det? Jag skulle kunna tänka mig ett smycke tror jag, men vet inte riktigt vad det skulle vara.
    Ringen är så fin och annorlunda. Kul att ha något som inte alla andra har!
    kram

    SvaraRadera