torsdag 27 oktober 2011

Godkväll i stugorna!

En ros till alla er som kommenterar här.
Ni betyder massor!

De senaste dagarna har jag har haft lite tankar att samla ihop och sortera in i rätt fack. Några bollar som jag haft i famnen har jag lagt ner på marken och gett en liten, liten knuff. Nu är det bara riktningen som ska bestämmas och den är inte så viktig.
Bara det att det händer något känns så himla bra.
Jag är belagd med ett visst tungsinne emellanåt med en kraftig dragning åt självömkan och ett mått av dramatisering. Kanske har det med åldern att göra, kanske med att barnen börjar bli stora och klarar sig själv, kanske med att livet ibland går på slentrian.
Jag vet inte riktigt orsaken till höstens dipp - bara att nu känns allt bra igen.
Anders har ställt upp som bollplank och vi har styrt om vissa rutiner och pratat jättemycket.

- Hur viktigt är det att tillvaron är lustfylld egentligen?

Jag är från generationen bit ihop & plikttrogen.
Kom i tid, sköt dina sysslor, städa först o vila sen, pengar på banken för oförutsedda utgifter, och med tankar som: "tänk om alla skulle ställa sina cyklar där... hur skulle det se ut?" eller "har du inte ätit upp maten blir det ingen efterrätt"

Lusten tappas ibland bort på vägen med den gamla inställningen.
För mig hittar jag den ofta i köket. Jag gillar att göra saker som har en början och ett slut och ett stadie av färdigt!
Då diskar vi undan och sen börjar man om igen. Just det kan ju låta tråkigt men jag tycker inte det, konstigt nog.
Mat är lustfyllt, kreativt och gott. Lyckas man sen ordentligt får man folkets jubel!
Så mer tid i köket är min melodi från och med nu.

Nu börjar torsdagkvällen snart gå över i sköna fredag. Oscar skall ut med flickvännen i morgonkväll och Anders & jag ska tillbringa fredagkvällen på fotbollscup. Gustav ska stå i målet för killar som är två år äldre. Spännande värre!
Så några kulinariska utsvävningar blir det inte här i morgon, fast en korv med bröd vid fotbollskanten kan vara nog så god om man är hungrig och sällskapet är fint!

7 kommentarer:

  1. Fina du!
    Blir så glad när jag läser att allt är bättre. Jag håller helt klart med dig i det du skriver, så sant, så sant. I senaste Femina skriver krönikören om just detta och tro det eller ej men det är just vid 46 som vi svenskar funderar som mest. Det stod ungefär så här, livet står och stampar vid en uppförsbacke, halva livet har gått och insikten om att vi inte lever för alltid är ett faktum - fast det vänder tack och lov :) orosmomenten blir färre, som äldre blir vi både tryggare i oss själva och mer tillfreds med tillvaron. Allt skall så klart tas med en nypa salt men kontentan är i alla fall att det inte blir värre. Är man dessutom lyckligt lottad med en härlig familj och goda vänner är man snart på banan igen. En korv vid gräskanten kan säkert göra gott liksom en varm filt och gos i soffan efteråt. Håller tummarna för vinst. Saknar dig och våra samtal, hör av mig efter höstlovet. Kramar i massor Kristina

    SvaraRadera
  2. Hej vännen!
    Känner igen mig i det du skriver. Jag har blivit bättre på att njuta av vardagen, det lilla och att verkligen uppskatta det.
    Ha en riktigt skön helg!
    stor kram

    SvaraRadera
  3. Hej och välkommen tillbaka! Jag håller (som oftast) med dej i dina tankar och det känns gott att höra att det går på rätt håll. Lycka till i köket, det gör inget om du delar med dej av något gott recept. Nu njuter vi till att börja med av den stundade helgen.
    Kram Catarina

    SvaraRadera
  4. Härligt med ett inlägg från dig!
    (Saknar dig när du inte är här!:-)

    Vet du, jag pratade faktiskt med min mamma om detta häromdagen. Det här med att plötsligt ha känslan av att ha gjort sitt när barnen börjar bli stora och man undrar om ens eget liv har stagnerat fullständigt. Och då berättade hon att hon känt precis likadant när jag och mina tre syskon växte upp! Man känner sig plötsligt inte behövd på samma sätt längre, och istället för att utvecklas vidare så kämpar man liksom för att försöka hålla sig på status quo på något sätt...(med antirynkcremer och med att hålla koll på vikten...:-)
    Förr talade man om 40-årskris. Själv passerade jag de 40 utan att reflektera ett dugg över det. Nu däremot...är det svårare. Kanske beror det på att man generellt får barn senare i livet nuförtiden, och därmed krisar först när barnen uppnått en viss ålder...? Vad vet jag?
    Enligt min mamma blir det dock bättre sen! Det är en puckel man ska över innan man hittar sin nya roll i livet, men sen blir det bättre...
    Bara att hoppas att man hittar den ganska snabbt...eller hur!?

    Stor kram till dig // AH

    SvaraRadera
  5. Härligt att ha dig tillbaka, jag har saknat dina varma, kloka och intressanta inlägg!
    Kram på dig och ha en mysig helg!!!

    SvaraRadera
  6. Hej,det har blivit en vana att gå in på din blogg,du finns med bland mina favoriter.Jag blev glad idag när jag läste att du mår bättre, samtidigt var det skönt att höra att inte alla andra är så lyckliga som man tror då man själv mår skit ibland.Jag var 46 när jag mådde som sämst(skilde mig då),nu är jag 58 och livet är helt underbart.
    TACK för trevlig läsning,hoppas du håller på länge till!!
    Kram Marianne !

    SvaraRadera
  7. Hej Marianne!
    Kanske går du tillbaks hit och tittar igen...
    TACK för din kommentar- den värmer.
    Det finns tydligen statistik på att just 46-åringen har problem med sin självbild (råkar ju vara 46 själv) Maken har varit på väg att åka ut ett otal gånger men det är ju inte det jag vill egentligen. Jag vill ha en massa förändringar samtidigt som jag är livrädd för dem. Det känns rätt bra när man vet att detta är en känslig ålder för en kvinna och ännu bättre när man får höra att det är övergående.
    Härligt att höra att livet blir underbart igen - för det tror jag också att det blir - sen nån gång...
    Stor kram tillbaks till dig
    //Monica

    SvaraRadera