måndag 13 juni 2011

Konsten att bli rosenrasande!

Den rubriken läser jag i Lena Rosendahls söndagskåseri i sydsvenskan.
Spännande, tycker jag som också har en fallenhet för att bli rosenrasande. Ju längre in i texten jag kommer så märker jag hur jag nickar och ler igenkännande. Att bli sådär arg är en "skämskänsla" för mig och det har jag ventilerat här vid några tillfällen. Men efter att ha läst Lenas kåseri så verkar det här med att bejaka sin arga sida kanske inte vara så dumt ändå, det verkar till och med löna sig i längden.
Så håll till godo - här kommer den:

Jag har alltid varit en arg typ. Smälla i dörrar är en av mina specialiteter, tränad och förfinad sedan tonåren. Rynkar på ögonbrynen gör jag nästan jämt, därför går jag omkring och ser arg ut även när jag inte är det. Lättirriterad får jag nog också erkänna att jag är, för att inte säga lättantändlig eller rent av rasandebenägen. Min avkomma har utfallit något bättre. Men helt cool och avspänd kan man inte kalla henne. Sur kan hon bli, lättstressad och elektrisk.
- Som du, säger hon surt.
Ja, får man erkänna.

Fast jag har alltid undrat: vad i helskotta är det för fel på att vara rosenrasande? Att smälla i dörrar och kalla sina närmsta för oförstående idioter? Att stampa med foten och vråla: "Nu får det jädrar i mitt hjärta vara nog!"?
För fel har det alltid varit här i vårt skrajsna samhälle under de kalla nordliga stjärnorna, här där vi möjligtvis har vågat viska mycket tyst att vi kanske, mot förmodan, inte tycker att allt är perfekt och underbart.
Hur mycket av denna mentalitet ligger inte bakom tusentals fall av depression och utbrändhet eller vad vi nu väljer att kalla det?
Det svenska raseriförtrycket har säkerligen kostat försäkringskassan mycket pengar, mental och kriminalvården likaså. Och, som vanligt, är det vi vanliga så kallade skattebetalare som får stå för fiolerna.

Men numera kryllar det ju av olika sorters psykologer och terapeuter som vill annorlunda. Det finns till och med en radiopsykolog, som ger råd till dem som inte vågar eller har råd att söka upp en levande människokännare. Här får man veta att det är helt okej att vara arg, till och med bättre än att inte vara det. Kniper man näbb och sväljer förtreten trycker man bara ner eländet i själens mörka djup och blir aldrig av med det.
Det är en sann tröst för ett gammalt tiger hjärta som mitt.
Min man skulle givetvis inte hålla med. Han vill ha lugn och ro, åtminstone från mitt håll.
- Det kan jag dessvärre inte utlova.
Min dotterdotter, 1 år är däremot alltid strålande glad, smäller upp enorma leenden mot kreti och pleti och vinner allas hjärtan.
Fast jag har nog sett hur hennes ögon plötsligt kan bli svarta, hur hon kastar mugg och bestick i golvet med full emfas, om och om igen.
Då vet jag att hon är som jag och att hon snart blir glad igen!

Att gå in i väggen känns inte aktuellt för mig, jag är alldeles för ifrågasättande eller rent av besvärlig för det. Men som tur är så har jag fler sidor, för lika fort som argheten kan komma över mig blir jag glad, full i skratt eller känsligt tårögd. Maken gillar när jag är lugn och fin - vilket också förekommer mellan varven.

Känslor är inte lätt, men rätt kul i ett kåseri!

6 kommentarer:

  1. Det där har vi nog alla lite i oss:))
    Men så skönt när någon har satt ord på de där känslorna!

    SvaraRadera
  2. Nog är det bra att pysa ut ilskan alltid! Men ibland tycker jag nog att det även kan vara strategiskt att spara lite på sina utbrott.
    Ser att ni redan har sommarlov - här är det grabbens sista skoldag imorgon. Vi sparar tårtan tills på onsdag då syrrans barn tar lov. Vi tänker dock gå ut och äta på restaurang vilket vi brukar ha som tradition.

    SvaraRadera
  3. Jag kan bli fruktansvärt arg, det ryker och alla håller sig borta och ingen säger emot om de råkar vara i närheten. Tycker också att man ska ha rätt att vara arg, det är ju en helt naturlig känsla, eller hur? KUl läsning!
    krma

    SvaraRadera
  4. Skulle önska att jag kunde visa att jag är arg lite oftare än jag gör det...Eller, ja...hemma är det aldrig några problem - där är det alltid fritt fram. Och oftast drabbad är då min äkta hälft: (Ingen kan få mig att explodera så. Visst är det konstigt att det är så...?)
    Offentligt är jag dock en mycket, alltför mycket, sansad person. Får ofta höra att jag är så luuuuugn och har sånt tåååålamod. Gissar att jag tar ut min kvävda ilska hemma istället. En klassiker...?

    Kram // AH

    SvaraRadera
  5. Uscha maja! Att bli arg händer ungefär en gång i månaden... Då ryter jag till på allt och alla här hemma. På jobbet får jag vara strategisk och gå ifrån och tänka till lite innan jag uttalar mig. Oftast är det inget att bli arg på och jag har blivit väldigt duktig på att säga de rätta sakerna.
    Men de där hormonerna är rent ut sagt för dj-liga.
    Soliga sommarkramar
    //Cina

    SvaraRadera
  6. Det var befriande att läsa din text. Jag har lätt för att bli arg och lätt för att be om ursäkt efteråt. Jag gillar att säga ifrån istället för att som vissa andra gå och sura och snacka skit bakom ryggen. Jag känner att jag alltid bara får kritik för mitt humör så det var skönt att se en annan vinkling på saken.

    SvaraRadera