tisdag 7 februari 2012

Liten blir stor!

Har ni koll på att det natten mellan söndag och måndag
var Superbowl final
mellan Patriots & New York Giants?
Tänkte väl det.
En typiskt sån "grej" som man inte hade haft en aning om ifall man inte haft tonårssöner.
I söndagskväll blev vi i alla fall varse om den stora händelsen.
Det vällde in likasinnade glada själar i vårt vardagsrum.
Hungriga var de också.
Kycklingvingar, tacobrickor, dippor och allehanda godsaker tillreddes i köket. Skratt, snack och mingel. Soffor som ändras till bästa läge och en mamma som mös.

Själv sov jag sen gott i min säng vid matchstart - vaknade bara nån gång av rop, (åtta killar hörs rätt bra) men somnade igen.
Nu förlorade Patriots som är Oscars favvolag - enda "lilla" tråkigheten på en annars lyckad kväll/natt, medan de flesta av oss sov gott!


Vår fine fjortis fyller 15 år idag!
Det blev nya fotbollsskor i present - det glädjer alltid.
Farfar har varit här och gratulerat och vi har ätit prinsesstårta efter önskemål.
Själva kalaset blir en annan dag tillsammans med storebror som också har sin födelsedag i februari.

Fortfarande är det en konstig känsla att jag har så stora barn. Men för varje år som går börjar jag vänja mig. Det är liksom inget annat att göra. Hoppas bara de bor hemma så länge så att jag till slut känner: att nu kan det faktiskt vara dags att de klarar sig själv.
Då, när man kommer till brytpunkten och jag (utan att gråta) kan stå på trappan och vinka farväl, önska lycka till
(och ni kommer väl på middag på fredag...?) och sen gå in och tycka att det är helt okej!
- Vilken ålder kan det vara i tro?
25?
Att jag själv flyttade när jag var 18 är helt oväsentligt!

8 kommentarer:

  1. Även om jag har tonårsgrabbar så var det ingen superbowl här inte! Men att man som mamma myser när grabbarna tar över soffan och att de låter som om de var dubbelt så många känner jag oxå till;-))
    Att de växer och blir flygfärdiga det är oxå en erfarenhet jag lärt mig genom livets skola! Du ligger några klasser efter mig ;-))

    SvaraRadera
  2. Så väl jag känner igen dina tankar.
    Mina barn är 15 och 18 och jag tänker och känner det samma.
    Småbarnstiden med sötingarna rusade iväg, visst?

    SvaraRadera
  3. Ja usch vad tiden går. Inga godispåsar här inte....... Gratta 15 åringen från oss. Jag är glad att jag ligger fyra år efter dig, våndas redan men när tiden är mogen kommer jag att heja på dem, glädjas med dem och torka mina tårar när de inte ser på. Så länge de inte väljer att flytta långt vill säga.
    Just nu har jag en krasslig Hugo som gärna tar emot mammagos och det njuter jag av.
    Känner du för en fika någon dag?
    Kram Kristina

    SvaraRadera
  4. Haha, ja du, jag lipade som en tok när äldste sonen flyttade hemifrån för 2,5 år sedan..Fy så hemskt att gå in i hans rum där det inte var så många saker kvar efter honom...Han flyttade ju till Lund, ca 14-15 mil härifrån...iofs flyttade han o hans flickvän ihop då så det kändes ju bra...Sen i höstas flyttade mellankillen till K-krona, 10 mil härifrån..snyft igen, fast lite enklare ändå...han har ju med två kompisar som han bor ihop med, det känns tryggt. Om två är är det väl lillasysters tur...oh, fyyyy det kommer vara hemskt, vi är så tajta o gör så mycket ihop, speciellt då maken jobbar väldigt mycket o är hemma seeeent om kvällarna. Blir ledsen bara jag tänker på det...Njut av dem så länge de bor hemma, men jag kan tro att om de inte flyttat vid 25-års ålder så kanske man kan tröttna lite...hihi
    kramar på dig o ha en skön kväll

    SvaraRadera
  5. Grattis i efterskott till "moppesonen"! :)
    Jag flyttade också när jag var 18 men de borde bo hemma längre!
    kram

    SvaraRadera
  6. Alla mina tre försvann i 16-årsåldern. Eftersom jag o deras pappa är skilda så har de valt att börja i gymnasiet i den lite större staden där pappan bott, helt naturligt, men det var väldigt jobbigt när de flyttade. Nu tycker jag det är helt ok. MIn yngsta fyller 18 i år.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Jag övningskör snart med två av mina tre barn, handlar om dagar nu, tills vi är där :-)

    Vart tog tiden vägen kan man undra. Jag flyttade hemifrån som 17 åring. När jag se rmina äldsta barn skulle jag nog ha tyckt att det var väl tidigt...
    Var tid har sin tjusning. Din tid är nu antar jag. Det är också härligt!

    Ha det fint

    SvaraRadera
  8. Visst är det underbart att få ha barnen och deras kompisar hemma. Vi har för det mesta fullt hus. Jag blir så lycklig i hjärtat:)
    Härligt att sitta och äta, prata och skratta tillsammans med dem.
    Jag vill ha de hemma länge länge till. Nu är de 17 o 19 år.
    //Pia-Lia

    SvaraRadera