"Jag vill bli stjärna" heter ett program som går på tisdagkvällar. Det handlar om barn som idrottar och deras påhejande föräldrar, som ömsom stöttar och ömsom puschar sina barn till bättre prestationer.Det är intressant och skrämmande att höra och se föräldrarna prata och agera på olika sätt tillsammans med sina barn. Eftersom våra egna pojkar är inne i idrottssvängen, pappa är tränare och vi inte gör annat ibland än skjutsar till träningar och tittar på matcher, så blir jag helt klart påverkad av det jag ser. I kvällens program var Patrik Andersson med och tränade en duktig fotbollstjej. Han berättar att fram till han var 17 år tränade han bara två g./veckan.
Det är rätt bra att höra ibland, från en som senare spelade i FC Barcelona.
Jag vill tro att jag är en förälder som stöttar, men tänk om jag pressar?
Var går gränsen? Skoj eller allvar? Fotbollen är ju i mångt och mycket en bedömningssport. Det är därför den är så omdebatterad. Någon (oftast en pappa) skall ta ut ett lag, vem skall få spela i dag? Är det viktigt att vinna eller är allt på kul? Olika åsikter hela tiden, hur agerar vi som föräldrar när våra barn inte blir uttagna. Intressant!
Anders och jag är fostrade i simningen. Det var mycket enklare, klara kvaltiden = du är med.
Missa kvaltiden = tyvärr. Ingen mer än man själv blir drabbad, jag har ingen att skylla på.
Men tillbaks till föräldrarna så är det för mig viktigt att vara delaktig utan att lägga sig i för mycket. Jag måste se sådana här program för att kunna säga: sån är inte jag i alla fall!
(som att titta på lyxfällan när jag har spenderat lite väl mycket pengar på kläder, så är det ändå långt ifrån vad de spenderat som är med i det programmet)
Det är ett par avsnitt kvar och jag skall i alla fall sitta bänkad. för det här är ett ämne som jag kan diskutera i evigheter. Och jag har dessutom den "skämmsiga" egenskapen att jag tycker det är roligt att tävla! (Oops...)
God natt vänner!
Det är skrämmande att se hur föräldrar puschar sina barn för att prestera bättre. Föräldrar som skriker på domarna, säger till barnen att de ska knuffa och fälla sina medspelare. Jag mår dåligt!
SvaraRaderaÄr ju också engagerad i fotbollen, har varit på ett antal matcher, min dotter är bara 10 år och ändå är det så här det går till. Jag kan också bli irriterad över vissa saker, men jag är i regel tyst, det viktiga är att min dotter har roligt och så länge hon tycker att det är skoj att spela ska hon göra det. Som sagt, den här kommentaren hade kunnat vara längre... :) Ha en bra dag! Kram
Tack för ditt svar. Det är precis det du säger som gör det så svårt med fotbollen & andra lagsporter. Domaren dömer och bredvid planen står ett helt gäng föräldrar som till stor del bara ser sina egna barn. Skulle bara veta så många knasiga kommentarer maken får i sin tränarroll.
SvaraRaderaBara den grejen att belöna sina barn för varje mål de gör... Herregud det är en lagsport. Belöna de för varje mål LAGET gör om nu man tycker det är en bra metod!
Som du ser går jag själv igång på det här. Vi har genom åren haft många intressanta samtal vid middagar med vänner mm.
Jag tycker det är ett kul ämne att prata om och jag vill tro att jag genom åren fått en viss distans.
Men när vissa matcher drar igång står jag bredvid planen som ett aspelöv, Känslan av spänning, hopp & glädje är obetalbar!
Men jag skriker bara: KOM IGEN! något annat finns inte.
Tack igen hoppas din dag blir bra.
Kram