Häromdagen stötte jag på en gammal vän som jag språkades mycket med förr, speciellt om
barnuppfostran. Det ligger i bådas våra intresse genom våra yrken och genom våra egna barn.
Vi hann inte prata så länge förrän det var barnen som kom på tapeten igen.
Och det här med när det är läge för ja och när det är läge för nej!
I bland måste vi säga nej, barnen blir ledsna & arga, men så får det bli
Från 2,5 års ålder ligger dessutom nej:et bättre i munnen än ja:et!
Det kan man ju också fundera på en stund, varför det är på det viset.
I går kväll kommer äldsta sonen ut från sitt rum kl. halv tio och säger att han vill in
till Malmö, på ett ställe på Amiralsgatan.
Själv sitter jag i soffan iklädd badrock och är på väg att gå och lägga mig!
Vad är första spontana reaktionen tro?
Ett rungande NEJ!
Vad hände med: "det är en fest på lördag om två veckor"?
Då hinner man liksom förbereda sig och fixa med skjuts och annat.
Nu skall allt ske meddetsamma och i Malmö! Det är väl onödigt!
Sen får man sansa sig lite, de var tre kompisar som skulle ta bussen in, en mamma kunde hämta kl. 2!
Till slut blev det JA!
Och för guds skull ring om det är något!
De hade såklart haft kul, det är ju inte det. Det är det här med framförhållning!
Det kan lätt bli ett nej, som kanske sen är svårt att ta tillbaks.
Framförhållning är kanske inte en 16-årings starkaste sida. Jag antar att man får vänja sig.
Kanske spontanitet inte är min starkaste sida. Det är kanske jag som skall öva på det i stället!
Sån tur då att jag har en 16- åring som hjälper mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar