Att sätta sig här igen känns lite konstigt.
Orden flödar inte som förr och det är för att det inte riktigt är som förr.
Men jag är på god väg att ta mig tillbaka.
Efter att ha varit duktig och bitit hop och kastat sorgerna bakom min rygg länge, länge så hamnade jag i en depression i somras med panikattacker och massor av självanklagelser.
Jag försökte hänga mig kvar här men att skriva och låtsas att allt är toppen & härligt fastän det inte är det går inte till slut. Att läsa om andra som har det finemang, gick till slut inte heller.
Att livet kan bli så mörkt och meningslöst har varit en skrämmande upplevelse.
Att jag till synes inte har något att vara ledsen förr (inget dödsfall, sjukdom eller skilsmässa i familjen) gör inte skuld och skam mindre heller.
Alla mina tankar gick bara bakåt - på allt som gått fel och på alla dumheter jag gjort eller sagt. Till slut blev hjärnan så speedad (läkarens ord) så det gick inte att reda ut någonting eller tänka framåt. Gör om och gör rätt är ju svårt att åstadkomma med händelser som skedde för tio år sen - det förstår jag förståndsmässigt men känslomässigt var jag ett vrak.
Ett vrak som bara grät och grät.
När jag till slut kom till läkaren och hon frågar om jag kan tänka mig att ta antidepressiva tabletter så svarar jag JA med en gång. Jag var beredd att gör vad som helst för att inte må så fruktansvärt dåligt och allt jag ville var att bli glad igen.
Det har tagit några veckor med ytterligare lugnande tabletter när det varit som värst men nu börjar jag fungera riktigt bra. Trycket över bröstet är borta och jag börjar se fram emot höstens sen tidigare planerade resor, vilket bara varit skrämmande och helt ogenomförbara för ett tag sen.
Med risk för att blotta mig alldeles så vill jag gärna berätta för er som (såklart) undrat vad som hänt. Att få beskedet "du har hamnat i en depression" var både jobbigt och en lättnad. Jag förstod ju att någonting var fel men nu får jag hjälp.
Att gå till psykolog och bena i alla tilltrasslade tankar ingår också i läkningsprocessen och som sagt, jag gör vad som helst för att inte hamna här igen!
Jag uppskattar så mina vänner som ringt och sms:at förståelse, uppmuntrande och peppande ord. Ni är ovärdeliga i såna här tider när grundplåten till mitt tillstånd varit känslan av att bara vara till besvär och inte till glädje för någon.
Jag är så tacksam!
Jag har bestämt mig för att inte skämmas för det här, utan det är som det är
och jag kommer att bli bra igen!
Att fortsätta blogga och hälsa på hos er igen är min intention men vi får se i vilken frekvens det blir.
Hösten bjuder annars på
resor till Amsterdam med jobbet,
Stockholm med bokklubben
& New York med familjen.
Reser som jag hoppas och tror klara av nu och som jag äntligen ser fram emot.
En grundkurs i digitalkamerans värld hade jag anmält mig på innan jag föll. Den börjar på onsdag och jag hoppas kunna ta mig dit och göra det bästa av det. Vi har köpt en ny kamera som tar de där fina närbildsfotona utan särskilt mycket ansträngning. Att läsa instruktionsboken till densamma är rena grekiskan så hoppas kursen kan hjälpa mig så att jag får lite självkänsla i mitt fotograferande. Självkänsla som varit en bristvara en längre tid.
Alla kära bloggvänner och andra som tittar in här - nu vet ni på ett ungefär vad som hänt och att ni undrat var jag tagit vägen har gjort mig varm i hjärtat. Jag har försökt få ner några rader tidigare men det har helt enkelt inte gått.
Stor kram till er alla
Monica
