Ni liksom jag är säkert lika
bestörta över händelserna i Norge i går - jag skall inte hänga mig kvar vid det utan en annan reflektion jag har funderat på i dag.
På nyheterna i morse inledde en kvinna som var kallad till morgonsoffan för att prata om just händelserna i Norge att hon saknade ord.
- "vad gör hon då där" kunde jag inte låta bli att tänka.
Trots att hon saknade ord så pratade hon på ändå och efter en stund så var jag tvungen att hålla med henne om att i en sådan här situation finns inga ord.
Anledningen till det är att vi har slösat upp alla våra katastrof-ord redan, de är använda till mindre händelser som vi tycker att vi behöver förstärka med ett kraftigare uttryck.
- Hur många gånger varje dag blir vi inte chockade?
Då menar vi inte den medicinska termen, men vi lånar chockordet för att förstärka att vi blev lite skrämda i löparspåret t.ex. Vi höll t.o.m på att dö...
- Alla våra kompisar är plötsligt våra vänner.
- Vi har inte kul längre utan vi har det fantastiskt superroligt.
- Det som är snyggt har upphöjts till vackert.
- Den goda smaken på salladen är fenomenal
- Resan var enormt härlig (och dessutom det bästa vi varit med om)
För att inte prata om hur superduperlyckliga vi är!!!
Så när något drabbar oss som verkligen är på riktigt då är helt enkelt orden slut.
De är uppanvända av bagatellhändelser som det naturligtvis är fint att vi tycker är vackra.
- Men är det vackert på riktigt eller bara fint?
Hade vi låtit bli att säga katastrof om röran i barnens rum så hade katastrof varit ett ord som kvinnan kunnat använda i sin beskrivning av det hon ville få fram, men det ordet är nästan förbrukat av vardagahändelser i våra liv, så idag har det förlorat sin mening.
Visst bidrar jag själv till ordens slitage och eftersöker en ordlista endast att bruka vid verkliga katastrofhändelser. Då hade hon kunnat förklara sig, men som det nu är så förstår jag fullt ut hennes brist på ord där i soffan i morse så väl, så väl!
Sköt om er:)